Är barn en mänsklig rättighet? Det är frågan. Barn är en mänsklig längtan - så stark och vacker och nödvändig att vi är beredda att göra nästan vad som helst för att få barn.
Barn är något utanför dig själv - det handlar inte om Dig. Det handlar om barnet, plötsligt. Plötsligt är inte allt fokus på dig - 100 procent fokus på barnet, du kommer i andra hand - om du har tur. Det kan också vara i tredje eller sjunde hand. Du får själv stå tillbaka, din behov blir obönhörligen andrahandsnews. Du får kompromissa stort på vad Du skulle vilja göra. Har Du valt barnet - då har du valt bort dig själv. Till viss del. Ändå väljer du dig själv när du väljer barnet. På något sätt. Att sätta någon annan före, utan att glömma att man själv finns - det är en balansgång och ibland kan linan kännas väldigt slak och svårbalanserad.
Det sägs att barn och mödrar är i symbios - det låter läskigt. Barnet är sitt eget jag, liksom modern. Men ett är säkert - barnet överlever utan sin mor och modern utan sitt barn. Överlever skrev jag. Det säger inget om hur det känns, det kan man nog inte ens föreställa sig. Men symbios, att vara ett, det tror jag inte på. Det finns ju pappor också, vanligtvis. Fädernas roll, står det aldrig om symbios då?? I min värld har jag aldrig tänkt eller föreställt mig att ett jag som mamma är viktigare än en han som pappa. Båda är väl lika viktiga - det måste väl vara förutsättningen.
Om det är en rättighet att ha/få barn - det kan jag inte svara på..... Men jag svarar tvärt och tvärsäkert Ja på att det följer massor av skyldigheter med barn. Den första och största är att ge barn kärlek, mycket kärlek. Kärlek och omtanke - med det kommer man långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar