Sanning och konsekvens

Det är skrämmande det som händer i Kalmar kommun just nu. S fegar och gör slut med MP via en blogg - detta snappas förstås genast upp av media. Vid det KF då konsekvenserna av detta ska röstas igenom - då har det ytterst ansvariga kommunalrådet Johan Persson anmält förhinder. Många år av samarbete som tydligen fungerade när Jonas Löhnn var kommunalråd, samme Löhnn som nu anges vara orsak till samarbetsproblemen, sades upp på en blogg. Den person, dvs Löhnn, som påpekar fel och brister (måhända in absurdum) straffas och får gå, men inte bara han - det är en kollektiv bestraffning - hela hans parti straffas. Den person som de facto agerat fel, dvs Sjögren, värnas och får stanna kvar. Omsorg om de egna är hedervärt. Vad som är sant och riktigt kan vara svårt att bena ut. Faktum kvarstår, även egna kolleger kan göra fel och bör så få ta konsekvenser. Vad säger allt detta om demokratin och samarbetet i Kalmar?? Jo, att det är bäst att hålla sig väl med den yttersta S-makten! Kaliffs yttrande i Barometern idag att "i den här salen fungerar demokratin och full yttrandefrihet råder" är ett önsketänkande!!! Hur många vågar säga vad de tycker egentligen? Hur många ids ens? Hur många är bara tysta? Det nya sick-sack-samarbetet i Kalmar har dessutom försvårat och försvagat ett sunt oppositionsarbete. Media förväntar sig att den opposition som finns ska stå för grävandet och tipsen eftersom egna resurser inte räcker till. Problemet är att även om partierna har politiska sekreterare så räcker heller inte deras tid till att gräva och leta fram fakta i den omfattning man skulle önska. Det innebär att sanningar göms och sopas undan och ingen behöver ta konsekvenser. Den enkla vägen är inte alltid den rätta vägen. Den lättaste vägen ur labyrinten som det kan synas kan göra att man till slut hamnar i en återvändsgränd! Heder åt FP som vågar stå upp! Det har de gjort även för mig vid ett tillfälle då någon fann det lämpligt att trycka ner. Att det rätta kan vara så svårt.

Pappamånader vs Valfrihet

Jag håller inte med mina partikamrater och det vet de om. Jag läste artikeln i Barometern häromdagen. Jag tycker man gör det alldeles för enkelt för sig när man säger att valfrihet råder om vi tar bort de två månader som är reserverade för pappor. Det låter fint och riktigt - men hur ser det ut i verkligheten? Sanningen är att en del pappor inte vill vara hemma - fast mamman vill att de ska vara med och dela erfarenheter i vått och torrt även när det gäller barn. En del pappor tror inte att de klarar av det. En del pappor blir trakasserade på sina jobb, av kolleger eller av chefer. De får stå tillbaka lönemässigt och kommer inte tillbaka till samma jobb som de hade innan. En del mammor vill inte att papporna ska vara hemma. En del mammor tror inte att pappor klarar av att ta hand om barn. Det kan ju bli fel på allt möjligt..... fel som inte alltid spelar roll. En del mammor tror att de är dåliga mammor om de låter papporna ta hand om barnet. Mammor har i alla tider stått tillbaka lönemässigt, inte kommit tillbaka till samma jobb - men vi har blivit så vana vid att mamma ska vara hemma att det kallas för valfrihet om familjen beslutar att mamma ska vara hemma hela tiden. Vad vet vi om det? Det finns en risk att barn blir undanhållna sina pappor - det kan vara av tusen och en olika orsaker. Bättre eller sämre - spelar ingen roll - det värsta är att det bidrar till att mönstret kommer att gå igen. Man "väljer" att mamma är hemma och pappa borta på jobb. Mammor har också viktiga jobb som de vill prioritera och ha möjlighet att utvecklas i - hör och häpna! Man kan vara egenföretagare både som man och kvinna, det kan vara svårt med ledighet och semester och därmed också med också med föräldraledighet. Men två månader för pappan går att ta ut under mer än ett år och det är ett sätt att visa hur viktiga även papporna är för sina barn. Valet är ursvårt! När man är på jobbet så är man etthundra procent fokuserad på det och tycker det är roligt och stimulerande. När man är hemma då är man lika fokuserad på det och känner att det är det viktigaste. Dela på detta! Dela på ansvaret - prioriteringar - känslan av att kunna finnas till och klara av både hem och jobb. Men tills vi är där och för att komma dit: pappamånaderna behöver vara kvar (tyvärr)!!